Den gotländska öringen

Den gotländska havsöringen har anpassat sig till förutsättningar i små vattendrag som ofta torkar ut sommartid.

Allmän i många av Gotlands vattendrag

Havsöring förekommer i flertalet av de vattendrag som mynnar längs den gotländska kusten, från Fårö i norr till Storsudret i söder. Åarna, eller bäckarna som det i allmänhet rör sig om, är oftast små och ganska oansenliga och bestånden därför begränsade. Klintkusten på västra sidan innebär i vissa fall att naturliga vandringshinder sätter stopp för havsöringens vandring och att endast något hundratal meter eller mindre än så är tillgängligt för reproduktion. Små vattendrag och därmed också små avrinningsområden gör att tillgången på vatten är en nyckelfaktor för hur de olika öringpopulationerna på Gotland ska utvecklas. Merparten av de gotländska vattendragen är också påverkade av utdikningar, rätning och andra mänskliga aktiviteter som naturligtvis har påverkat öring och andra arter negativt.

Yngelutvandring - anpassning till små vattendrag

Många vattendrag torkar regelbundet ut under sommaren och man kan fråga sig hur det är möjligt att de ändå fortsätter att producera öring. Svaret är att öringen på Gotland, och även i liknande vattendrag på andra håll, utvecklat en anpassning till att vandra ut i havet redan efter någon eller några månader efter födseln, innan vattnet i födelsebäcken försvinner på sommaren. Beteendet kallas för yngelutvandring och upptäcktes i samband med forskning kring havsöringens ekologi här på Gotland under 1990-talet. Forskningen har visat att det kan vara så mycket som 50 % av de vuxna fiskarna som härstammar från s k yngelutvandrare men variationen är stor och bland annat beroende av från vilken bäck avkomman härstammar.

I allmänhet beskrivs havsöringens livscykel med att den efter födseln tillbringar 1-4 år i födelsebäcken innan den smoltifierar och vandrar ut i havet men yngelutvandring ger definitivt ett viktigt tillskott till den sammanlagda populationen av gotländsk havsöring. Eftersom yngelutvandring förekommer i så stor utsträckning motiverar det också att bedriva fiskevård även i bäckar som regelbundet torkar ut och man gör då klokt i att satsa på sträckor där avstånden ner till havet är korta.

Lekvandringen - ett riskfyllt äventyr

En spännande och fascinerande period under havsöringens liv är leken under hösten, när prickiga och muskulösa havsöringar kämpar sig från havet upp till sina lekplatser där de en gång föddes. Klart vatten och små vattendrag gör att förutsättningarna för att studera öringens lekbestyr på nära håll är utomordentliga på Gotland.

Mycket ska stämma innan vandringen från havet slutförs med att rommen grävs ner i de grusade strömmarna och säkrar nästa generations öringar. Lekperioden kan vara väldigt utdragen på Gotland där det i de allra minsta vattendragen är tillgången på vatten och havsnivån som får havsöringen att bestämma sig för när den ska vandra upp. När vattenflödet är svagt och nivån i havet lägre än vad som är optimalt kan man ibland se öringarna ta hjälp av vågor och dyningar för att ta sig in i mynningarna. Ibland går det bra men det händer också att fisk strandar och att planerna på lek tillfälligt grusas!

Att leken är utdragen i tid gör också att oddsen förbättras för att det alltid ska finnas några individer som säkrar släktets fortlevnad. Lektiden infaller normalt från mitten/slutet av oktober till och med en bit in i december men lek kan vissa år ske ända in i januari i en del vattendrag. Det styrs som sagt i hög grad av omgivningsfaktorer och förutom temperatur och dagslängd är det främst vatten i både havet och i bäcken som påverkar havsöringens biologiska klocka.

Vilda bestånd

Havsöringen på Gotland är vild och utsättningar som även här gjordes tidigare har övergetts sedan länge. De lokala bestånden är därför uteslutande beroende av naturlig reproduktion i alla de små vattendrag som mynnar längs kusten. Odlad fisk (klippt fettfena och/eller ryggfenan krökt) förekommer visserligen även här men det är främlingar som utnyttjar kusten runt ön som uppväxtområde. Det händer även att odlad fisk i vissa fall tar sig upp i vattendragen och blandar sig med den vilda öringen, vilket självklart inte är bra eftersom vi så långt det är möjligt vill bevara de unika gotländska öringgenerna.

Havsöringen på Gotland når sällan samma rekordvikter som exempelvis den kända Emåöringen på andra sidan havet även om fisk över 10 kilo har förekommit och också fångats vid fiske på kusten. I de minsta vattendragen är det omöjligt för så stora fiskar att ta sig upp och leka och här har nog evolutionen därför skapat barriärer och begränsat storleken till några kilo. I större och mellanstora vattendrag på Gotland stiger ändå stor fisk och vid de årliga uppföljningarna av havsöringens lekvandring som sker i vattendrag på ön fångas varje år fisk på ca 7 kilo eller strax däröver.